Marias blogg

Jag hade en diskussion om Sverigedemokraterna med en bekant på Facebook. Eftersom mitt svar blev alldeles för långt för att få posta där publicerar jag det istället i bloggen.

Enligt bekanten är jag dåligt påläst för att jag påstår att Sverigedemokraterna har en vidrig och rasistisk människosyn. Jag har läst en hel del om Sverigedemokraterna och vet vad de står för, och jag kan inte tycka annat än att deras åsikter är rent rasistiska och främlingsfientliga (därmed inte sagt att det inte finns partier eller grupper som är ännu värre).

”Vi” och ”de”-tänket gör mig mörkrädd. Varför skulle vissa ha mer eller mindre rätt till trygghet och välfärd bara för att de råkat födas i ett visst land? På tio dagar dör 126 000 barn av undernäring i världen - det är fler människor än vad Sverige tar emot i invandring på ett helt år. Vi lever i ett rikt och välfungerande land och har råd att visa medmänsklighet och solidaritet. För mig är det en självklarhet att vi då också ska göra det.

Fler barn än soldater dör i krig. Andra blir föräldralösa och utnyttjas, familjer splittras och människor tvingas fly. Min bekant menar att krig är självförvållat och att det därför inte är synd om människor som bor i krigsdrabbade länder. De borde försöka lösa problemet istället för att fly. Ett sådant påstående är enligt mig väldigt naivt och ogenomtänkt. Det kan vara nog så svårt att påverka i ett land som Sverige; i korrupta och odemokratiska länder är det så gott som omöjligt. Krig är inte självförvållat av de enskilda medborgarna, lika lite som det är du eller jag personligen som har byggt upp den svenska välfärden. Med det menar jag att jag inte anser mig ha någon slags förtursrätt till ett tryggt liv, och jag anser heller inte att ett afghanskt barn har sig själv att skylla för att det föddes i ett krigsdrabbat land.

Var går egentligen gränsen för vem som är svensk? Och vad är svensk kultur? Vår kultur har tveklöst influerats mest av USA, ändå är det muslimska länder och dess kultur som tycks utgöra något slags hot. Det förstår jag inte.

Jag förstår inte heller på vilket sätt Sverige håller på att bli ett ”mini-Irak”, som min bekant hävdar. Det bor knappt 118 000 iraker i Sverige, varav endast 55 000 är irakiska medborgare. Men även om vi håller oss till siffran 118 000 så utgör de inte mer än knappt 1,3 % av Sveriges befolkning. Vi kan nog känna oss ganska lugna.

Invandrare var en stor arbetskraft när den svenska industrin byggdes upp och är fortfarande en tillgång på den svenska arbetsmarknaden. Mångkultur och nya influenser skapar jobb och många entreprenörer är just unga, högutbildade invandrare. I Sverige finns 366 000 utlandsfödda med eftergymnasial utbildning och många av dem har utbildat sig i andra länder. De kommer hit färdigutbildade utan att svenska staten har betalat någonting alls för deras utbildning. Högutbildade svenskar är betydligt dyrare, om vi nu ska haka upp oss på vad människor kostar.

Det finns 72 000 utlandsfödda företagare i Sverige. De betalar skatt, arbetsgivaravgift m.m. utan att ”ta en anställning som någon annan kunde ha fått”. Istället kan både svenskar och utlandsfödda få en anställning genom att dessa företag finns.

Dessutom har personer med utländsk bakgrund goda kunskaper om sina tidigare hemländer, vilket ökar möjligheterna till informationsutbyte mellan länder. Det innebär sänkta handelskostnader och gynnar således den svenska utrikeshandeln.

Jag är helt övertygad om att invandring och kulturutbyte är en resurs och att vi måste ta tillvara på det som andra kulturer har att erbjuda. Det behövs en bättre integrationspolitik för att minska klyftorna i samhället, men att minska invandringen skapar bara en otryggare och mer osolidarisk värld. Det vill i alla fall inte jag bidra till.

Robyn ska spela på Roskildefestivalen och jag blev plötsligt väldigt sugen på att åka dit. Lockas inte jättemycket av att klampa runt i lera och vara stupfull, men man kanske kan åka dit och vara lite normalt sansad och lyssna på bra musik? Vet inte vad det kostar eller vilka andra artister som spelar, men festivalen äger i alla fall rum under den tiden jag har bett om semester, så kanske är det inte helt omöjligt? Midsommar och huspyssel i Hamra, några dagar på Roskilde och sedan direkt till Almedalen... Det tål att tänkas på.

Den senaste veckan har gått alldeles kolossalt fort. I fredags var jag i min gamla gymnasieskola och såg musikalen Rent som eleverna hade satt upp. Det känns som bara någon dag sedan, men det var ju snart en vecka sedan.

Hur som helst - den kvällen hade de speciellt bjudit in tidigare elever och det var riktigt kul att träffa gamla kompisar och lärare igen! Det var lite nostalgiskt att vara tillbaka där och det kändes både som om det var igår och en hel livstid sedan vi tog studenten. Många gamla minnen och känslor väcktes till liv igen. Jag kan konstatera att mycket har hänt under de senaste sju åren och jag är väldigt glad att jag inte är 18 år längre.

De senaste dagarna har präglats ganska mycket av politik och miljöfrågor. I tisdags var jag på en föreläsning/diskussion om COP15 (klimatmötet i Köpenhamn), igår var det en föreläsning om interndemokrati och idag lyssnade jag på Maria Wetterstrand som föreläste om politik för hållbar utveckling. Det har varit tre väldigt givande och intressanta kvällar!

För inte alltför många år sedan hade både politik och miljöfrågor en plats på min ”tråkiga saker-lista”. Jag skäms lite över att erkänna det idag och förstår inte alls hur jag tänkte, men så var det. När en vän till mig skulle plugga miljövetenskap efter gymnasiet minns jag att jag inte för mitt liv kunde förstå varför hon ville läsa något så tråkigt och (det här törs jag nästan inte skriva) meningslöst… När jag tänker tillbaka på det känner jag mig ganska dum, men samtidigt blir jag lite positivt hoppfull eftersom det ju är ett tydligt bevis på att det faktiskt går att ”omvända” dem som hävdar att miljöfrågor är oviktiga och inte spelar någon större roll. Personligen behövde jag inte ens omvändas, jag blev bara lite klokare och mer insiktsfull.

Politik tillhörde inte precis heller det mest spännande i min värld. Jag såg det nog inte som meningslöst, men likväl ointressant och tråkigt och definitivt inget jag själv skulle vilja, eller för den delen kunna, syssla med (det är ju bara ”politiker” som sysslar med sådant).

Ordet ”miljöpolitik” måste ha låtit fruktansvärt tråkigt i mina öron tidigare. Det är det ju verkligen inte och jag är glad att jag kom på bättre tankar! (Hoppas bara att jag fortfarande är välkommen bland mina miljövänliga politiska vänner efter det här inlägget…)

I söndags var jag på mitt första medlemsmöte med Miljöpartiet i Sundbyberg. Jag var lite nervös innan – dels över att inte hänga med alls i diskussionerna, dels över att bli bemött med en reaktion i stil med "jaha, här kommer du på ditt allra första möte och kandiderar till kommunfullmäktige - vem tror du att du är egentligen?" Varför jag hade inbillat mig att få ett sådant bemötande vet jag inte och givetvis hade jag helt fel. Det var en grupp mycket trevliga och lättsamma människor som alla fick mig att känna mig väldigt välkommen. Det var dessutom ett givande möte och jag ser fram emot att bli mer insatt och aktiv i kommunpolitiken!

Att sätta sig in i politik är verkligen inget man gör på en kafferast och ibland känner jag mig rejält vilsen och undrar hur sjutton jag ska kunna lära mig allt. Samtidigt är det fantastiskt roligt och spännande att veta att det finns en hel värld av politik där ute som bara väntar på att jag ska upptäcka den och jag blir väldigt glad och inspirerad av alla härliga och kunniga människor jag har mött de senaste månaderna!

Att börja engagera mig politiskt är kanske ett av mitt livs bästa beslut och jag tror att 2010 kommer att bli ett väldigt roligt, utmanande och lärorikt år!

Förstår inte att jag har kunnat missa denna fenomenala plats under mina första studieår! Satt i en av deras lässalar igår och pluggade effektivt i kanske 6 timmar. Fick riktigt mycket gjort och om jag kan vara lite strukturerad nu under veckan och åka dit som jag har tänkt så tror jag att tentan faktiskt kan gå vägen.

6 timmars "effektivt" plugg hemma blir ju aldrig särskilt effektivt eftersom jag hela tiden kommer på massa annat viktigt som måste göras (som att dammsuga bakom elementen eller plantera om en blomma). Sitta på cafe är mysigt, men blir sällan särskilt effektivt det heller eftersom jag tycker att det är mer spännande att sitta och titta på andra cafegäster än att plugga. I skolan kan man alltid sitta, men det är helt enkelt bara ganska tråkigt. Studentpalatset och jag fann varandra direkt och jag tror att vi kommer utveckla en riktigt nära vänskap framöver!

Nu ligger jag lite efter i pluggschemat, dags att åka och besöka min nyfunna vän!

Nu händer det saker i min lilla mediavärld!

Jag har börjat twittra och tycker förstås att det är väldigt roligt att få så kallade followers som läser mina tweets, trots det mestadels ganska meningslösa innehållet.

Jag har även numera en matblogg tillsammans med Lina, Verra och Fredrika. Vi har alla fyra tillgång till bloggen och tanken är att vi ska tipsa varandra och andra om olika recept vi lagat för att på så sätt själva få lite inspiration till matlagning.

Så välkomna till min nya, utökade värld av sociala medier!

Snart är det dags. Om 14 timmar sätter jag mig i skolan och skriver tenta. Omtenta. Vilken besvikelse det kan ligga i två små ynka bokstäver! Jag försöker påminna mig själv om att min koncentrationsförmåga av förklarliga skäl inte var så hög under hösten, att endast 40 % blev godkända samt att det faktiskt bara är en liten del av tentan jag behöver göra om, men det hjälper inte så mycket. Jag inser att det inte är hela världen, men jag känner ändå ett sting av besvikelse över att inte längre ha klarat alla mina tentor.

Kanske är det besvikelsen som är orsak till min just nu extrema motivationsbrist? Jag är inne i en period då jag känner att jag verkligen inte orkar plugga. Visst har jag haft svackor tidigare då det inte varit så värst roligt, men nu har jag nått en punkt då jag inte ens orkar bry mig om hur det går. Jag har redan en omtenta i bagaget, spelar roll om det blir en till… Ungefär så känns det. Jag blir lite ledsen på mig själv, för så omotiverad får jag inte vara!

Geografi är faktiskt ett oerhört intressant och spännande ämne och jag hoppas att jag snart kommer ihåg det.

Jag kandiderar till kommunfullmäktige i Sundbyberg och min presentation inför provvalet är nu färdigskriven och inskickad.

Det var inget genomtänkt beslut att kandidera, tvärtom hade jag faktiskt bestämt mig för att inte ställa upp. När jag till slut lät mig övertalas så var det med inställningen att jag sannolikt ändå inte kommer in, vilket kändes som en trygghet. Jag ville inte riktigt, för jag trodde att det skulle vara för svårt.

Nu läser jag igenom min presentation, som efter mycket om och men blev bra, och känner att jag verkligen tror på den. Jag vet vad jag vill och tror faktiskt att jag kan åstadkomma något. Som en person sa till mig – det är ju bara erfarenhet jag saknar, inte kompetens.

Mina chanser att komma in får nog betraktas som små, vilket inte alls känns lika positivt längre. Visst är det lite tryggt, enkelt och bekvämt, men trygghet skapar ju ingen förändring. Nu vill jag komma in och jag är väldigt glad att jag försöker!

Så tack, MP-vänner, för övertalning, uppmuntran och värdefull hjälp! Det här känns spännande!

Det är verkligen ett plagg som borde uppfinnas! Dagar som denna går det nog att göra stora pengar på näsvärmarförsäljning - jag hade i alla fall garanterat köpt en om det funnits ett litet stånd vid Odenplan idag. Det kanske vore något att satsa på inför nästa vinter..?