Marias blogg

Kännetecken:

• Svart, rufsigt hår
• Lugg
• Page
• Hårklämmor
• Randiga, rutiga och prickiga kläder och accessoarer
• Mycket svartvitt
• Randiga strumbyxor
• Converse eller små skor
• Kort kjol / tajta brallor
• Små väskor
• Manchesterbyxor och manchesterkavajer
• Pins
• Screentryckta t-shirts
• Diy
• Fanzines
• Second hand

_______________________________________________________________________________________________

Låter som om de beskriver en farlig djurart eller något :-) Så hemska kan de väl ändå inte vara de där indiekidsen?

Musik är det bästa som finns! Tänk vad många olika musikstilar, artister och låtar det finns, som ALLA lyssnar på. Musik som vissa tycker är skräp tycker andra är det bästa som finns, och en artist som någon aldrig hört talas om är en stor idol för någon annan. Och vilket humör man än är på så går det alltid att hitta en låt som passar. Det tycker jag är härligt!

För några dagar sedan satt jag och kollade på Ticnet vilka artister som har konserter under våren. Alla som verkade kunna vara bra laddade jag ner, och nu har jag fyllt på min musiksamling med flera riktigt bra artister som jag inte kände till innan. Sånt gör mig glad! Och ännu gladare blir jag av att det faktiskt finns massor av bra konserter under våren. Daniel Lemma och Reel Big Fish är redan bokade, och fler blir det! Jag känner att 2009 kommer att bli en riktigt bra konsertvår!

Engelskans "do" är ett bra ord när man vill betona att man faktiskt gör något. "I do understand", "I do want to" eller "I do need it" till exempel. På svenska går det bara att lägga betoningen på själva verbet; "jag förstår", "jag vill", "jag behöver det". Men det kan man ju göra på engelska också; "I understand", "I want to", "I need it". Men det har inte samma effekt, det låter inte alls lika uttrycksfullt som när man klämmer in ett "do". Vi borde ha ett sånt ord på svenska också!

Just nu känner jag aldrig någonsin för att prata i telefon igen! Jag har suttit i telefon hela dagen idag, ringt till massa personer på olika kommuner och bjudit in dem till ett seminarium på Sweco. Tog inte lång tid innan jag började känna mig som en tjatig telefonförsäljare. Men det är ett viktigt seminarium, så det var kul att lyckas bjuda in några :-)

Idag har jag träffat pappa. Det var ett tag sedan vi träffades, och jättelänge sedan bara han och jag träffades - jag tror nästan att det var när vi var i England, i september! Det var i alla fall kul att ses. Vi åt på en kinesisk restaurang i Solna och satt och pratade ganska länge. Jag fick även en korg med saker som var mina som han hade hittat i garaget. Bland annat låg det en pärm där i som tillhörde "Marioligan" - en klubb som jag, Björn och Ola hade när vi var små. Jag var Mario, Ola var Luigi och Björn var Yoshi. Anna var Prinsessan, men hon var så liten då så hon kunde inte riktigt vara med. Hur som helst, pärmen innehöll all viktig information - vilka som var våra fiender, en ordlista över vårt hemliga språk, en Mariosång och kanske viktigast av allt - klubbens regler. Först kommer några fina regler om att man inte får bråka, inte retas och att man måste vara hjälpsam. Sedan kommer en regel som jag misstänker att jag skrev utan att ta någon större hänsyn till de andra medlemmarnas åsikter:

Om en medlem ofta bryter mot reglerna får Mario utesluta den medlemmen från Marioligan när han vill. Yoshi eller Luigi får däremot inte utesluta Mario. Men om dom tycker att han ofta bryter mot reglerna måste dom säga till. Då kan Mario gå ur Marioligan och överlämna sin plats som ledare till en annan medlem.

Jag var så ödmjuk och rättvis när jag var liten ;-)

Jag hittade även min allra första skolkalender från 1991/1992:

Måndag 19 augusti
Började i skolan. Regnade somm tusan när lina veronica o jag skulle gå hem.

Tisdag 20 augusti
Fik vår första läsebok. Jik till fritids och lekte med veronica och lina.

Söndag 25 augusti
Jik på kalas hos veronica somm fyllde 7 år i måndas.

Det är härligt att ha vänner som man har känt så länge! Och vid det laget hade vi redan känt varandra i över fem år. De ska åka till Thailand i december och jag känner mig lite ledsen över att jag inte kan dela den upplevelsen med dem. Jag är egentligen inte så lockad av just Phuket, men vi har aldrig varit utomlands ihop och det hade varit roligt att göra det tillsammans. Men när jag tänker tillbaka så har vi gjort så himla mycket annat ihop, och jag är övertygad om att vi kommer stå varandra lika nära om 30 år och fortfarande göra massa roliga saker. Lina och Verra - ni är de bästa kompisar man kan ha och ni kan få solen att lysa även när det rengar somm tusan! <3

En liten sammanfattning från Indien. Bättre sent än aldrig...

Vi tillbringade de första dagarna på Candolimstranden där vårt hotell låg. Ron kunde anpassa sig till den indiska kulturen och jag njöt av att vara tillbaka.
   

Efter några dagar åkte vi ner till Palolem i södra Goa och stannade där i tre dagar. Det var en vacker strand med palmer som sträckte sig ut mot vattnet. Vi bodde i en liten hydda precis vid stranden - väldigt enkel standard, men det fanns en säng med myggnät, dusch och wc, och mycket mer än så behövde vi inte.

Vi tog promenader längs stranden, badade och hoppade i vågorna, drack lassis och färskpressade juicer och provade nya indiska maträtter på olika schack.
   

Vi besökte även Patnem, en liten strand ca 20 minuters gångavstånd söder om Palolem. Det var en lugn och mysig strand med betydligt färre turister än på Palolem. Dock inte lika fin som Agonda, en strand som vi stannade till vid på vägen till Palolem. Det var en otroligt vacker strand - lång och näst intill folktom. I efterhand ångrar vi lite att vi nöjde oss med ett dopp och lunch där - det hade varit mysigt att stanna någon dag.

Efter tre dagar i Palolem var det dags att bege sig tillbaka till Candolim för att inte missa hippiemarknaden i Anjuna. Taxichauffören som körde oss hem körde som en galning - även med indiska mått mätt. Att vi både fick punktering och blev stoppade av polisen säger kanske lite om hur han körde...

 

Anjunamarknaden bjöd på en hel del bra shopping. Det var varmt och hektiskt och indierna var ihärdigare än någonsin, men efter ett tag lär man sig faktiskt att koppla bort alla "just look", och kan göra precis det - bara titta. Och då och då ser man något lite extra fint som man kanske rentav köper. Vi blev riktigt duktiga på att pruta!

Nästa kväll fick Ron feber och kände sig dålig. Dagen därpå stannade vi på hotellet och tog det bara lugnt, men framåt kvällen blev han sämre ändå. Han låg och hade frossa och ont i magen, så tillslut ringde vi till Apollo som skickade dit en läkare. Läkaren gav Ron medicin och sa att om han inte var bättre dagen efter var han tvungen att åka och lämna ett blodprov för att se om det eventuellt kunde vara Malaria. Lyckligtvis hjälpte medicinen och han kände sig mycket bättre nästa morgon, men vi hade några oroliga timmar under natten.

 

När Ron var frisk bestämde vi oss för att åka upp till norra Goa och besöka Arambol som vi hade hört skulle vara en väldigt lugn och fin strand. Taxichauffören tipsade oss om att åka till Asvem istället, som enligt honom var lugnare. När vi kom dit runt 10 på morgonen såg det väldigt lugnt och folktomt ut, men bara någon timma senare började turisterna strömma till och snart var det som vilken charterstrand som helst. Vi hyrde varsin kajak och paddlade lite, sedan tog vi en taxi vidare till Arambol. När vi kom dit kunde vi snabbt konstatera att inte heller Arambol var speciellt lugnt - det var ungefär som Palolem fast alls lika fint.

 

Vi gjorde en chansning till och åkte upp till Querim, Goas allra nordligaste strand. Det var en otroligt mysig och fridfull liten strand! Det fanns ett eller två schack, ett fåtal solstolar och de enda besökarna var vi, en indisk skolklass som hade picknick och några indier som badade längre bort. Det var precis vad vi var ute efter! Tyvärr visade det sig att Querim var så lugnt att det inte ens fanns någonstans att bo, och vid det laget var klockan närmare fyra, så vi njöt en stund av lugnet och sedan åkte vi tillbaka till Candolim igen. Inte riktigt som vi hade tänkt oss, men det blev en trevlig dagsutflykt istället.

På kvällen var det min tur bli sjuk. Jag fick frossa, hög feber och ont i magen och efter någon dag var det bara att ringa läkaren igen. Han gav mig medicin som visserligen inte tog bort magontet helt, men jag blev snabbt bättre och orkade ta vara på de sista dagarna av semestern.

Vi solade, badade och shoppade lite mer, och vi är jättenöjda med våra två veckor!

Indien är ett härligt land och jag gillar människornas inställning i Goa. Ingenting är omöjligt, allt går att fixa. När jag tittade på en väska men tyckte att axelbandet var för långt så knöt försäljaren helt enkelt en knut på det och så var problemet löst. Så enkelt! Och de verkar inte veta vad stress är överhuvudtaget. Saker tar helt enkelt den tid de tar. Ibland kan man få vänta i över en halvtimma på mat trots att man är enda gästen på restaurangen, men det är bara så det är. Och vad har man egentligen så bråttom till när man är på semester? Vi borde lära oss lite av deras sätt att vara.