Ska ett afghanskt barn skylla sig själv?
Jag hade en diskussion om Sverigedemokraterna med en bekant på Facebook. Eftersom mitt svar blev alldeles för långt för att få posta där publicerar jag det istället i bloggen.
Enligt bekanten är jag dåligt påläst för att jag påstår att Sverigedemokraterna har en vidrig och rasistisk människosyn. Jag har läst en hel del om Sverigedemokraterna och vet vad de står för, och jag kan inte tycka annat än att deras åsikter är rent rasistiska och främlingsfientliga (därmed inte sagt att det inte finns partier eller grupper som är ännu värre).
”Vi” och ”de”-tänket gör mig mörkrädd. Varför skulle vissa ha mer eller mindre rätt till trygghet och välfärd bara för att de råkat födas i ett visst land? På tio dagar dör 126 000 barn av undernäring i världen - det är fler människor än vad Sverige tar emot i invandring på ett helt år. Vi lever i ett rikt och välfungerande land och har råd att visa medmänsklighet och solidaritet. För mig är det en självklarhet att vi då också ska göra det.
Fler barn än soldater dör i krig. Andra blir föräldralösa och utnyttjas, familjer splittras och människor tvingas fly. Min bekant menar att krig är självförvållat och att det därför inte är synd om människor som bor i krigsdrabbade länder. De borde försöka lösa problemet istället för att fly. Ett sådant påstående är enligt mig väldigt naivt och ogenomtänkt. Det kan vara nog så svårt att påverka i ett land som Sverige; i korrupta och odemokratiska länder är det så gott som omöjligt. Krig är inte självförvållat av de enskilda medborgarna, lika lite som det är du eller jag personligen som har byggt upp den svenska välfärden. Med det menar jag att jag inte anser mig ha någon slags förtursrätt till ett tryggt liv, och jag anser heller inte att ett afghanskt barn har sig själv att skylla för att det föddes i ett krigsdrabbat land.
Var går egentligen gränsen för vem som är svensk? Och vad är svensk kultur? Vår kultur har tveklöst influerats mest av USA, ändå är det muslimska länder och dess kultur som tycks utgöra något slags hot. Det förstår jag inte.
Jag förstår inte heller på vilket sätt Sverige håller på att bli ett ”mini-Irak”, som min bekant hävdar. Det bor knappt 118 000 iraker i Sverige, varav endast 55 000 är irakiska medborgare. Men även om vi håller oss till siffran 118 000 så utgör de inte mer än knappt 1,3 % av Sveriges befolkning. Vi kan nog känna oss ganska lugna.
Invandrare var en stor arbetskraft när den svenska industrin byggdes upp och är fortfarande en tillgång på den svenska arbetsmarknaden. Mångkultur och nya influenser skapar jobb och många entreprenörer är just unga, högutbildade invandrare. I Sverige finns 366 000 utlandsfödda med eftergymnasial utbildning och många av dem har utbildat sig i andra länder. De kommer hit färdigutbildade utan att svenska staten har betalat någonting alls för deras utbildning. Högutbildade svenskar är betydligt dyrare, om vi nu ska haka upp oss på vad människor kostar.
Det finns 72 000 utlandsfödda företagare i Sverige. De betalar skatt, arbetsgivaravgift m.m. utan att ”ta en anställning som någon annan kunde ha fått”. Istället kan både svenskar och utlandsfödda få en anställning genom att dessa företag finns.
Dessutom har personer med utländsk bakgrund goda kunskaper om sina tidigare hemländer, vilket ökar möjligheterna till informationsutbyte mellan länder. Det innebär sänkta handelskostnader och gynnar således den svenska utrikeshandeln.
Jag är helt övertygad om att invandring och kulturutbyte är en resurs och att vi måste ta tillvara på det som andra kulturer har att erbjuda. Det behövs en bättre integrationspolitik för att minska klyftorna i samhället, men att minska invandringen skapar bara en otryggare och mer osolidarisk värld. Det vill i alla fall inte jag bidra till.
