Tråkig miljöpolitik blev kul
De senaste dagarna har präglats ganska mycket av politik och miljöfrågor. I tisdags var jag på en föreläsning/diskussion om COP15 (klimatmötet i Köpenhamn), igår var det en föreläsning om interndemokrati och idag lyssnade jag på Maria Wetterstrand som föreläste om politik för hållbar utveckling. Det har varit tre väldigt givande och intressanta kvällar!
För inte alltför många år sedan hade både politik och miljöfrågor en plats på min ”tråkiga saker-lista”. Jag skäms lite över att erkänna det idag och förstår inte alls hur jag tänkte, men så var det. När en vän till mig skulle plugga miljövetenskap efter gymnasiet minns jag att jag inte för mitt liv kunde förstå varför hon ville läsa något så tråkigt och (det här törs jag nästan inte skriva) meningslöst… När jag tänker tillbaka på det känner jag mig ganska dum, men samtidigt blir jag lite positivt hoppfull eftersom det ju är ett tydligt bevis på att det faktiskt går att ”omvända” dem som hävdar att miljöfrågor är oviktiga och inte spelar någon större roll. Personligen behövde jag inte ens omvändas, jag blev bara lite klokare och mer insiktsfull.
Politik tillhörde inte precis heller det mest spännande i min värld. Jag såg det nog inte som meningslöst, men likväl ointressant och tråkigt och definitivt inget jag själv skulle vilja, eller för den delen kunna, syssla med (det är ju bara ”politiker” som sysslar med sådant).
Ordet ”miljöpolitik” måste ha låtit fruktansvärt tråkigt i mina öron tidigare. Det är det ju verkligen inte och jag är glad att jag kom på bättre tankar! (Hoppas bara att jag fortfarande är välkommen bland mina miljövänliga politiska vänner efter det här inlägget…)
